En jobbig jävel.

Godmorgon Måndag.

Måste erkänna att jag gillar känslan av att vara produktiv innan klockan slagit 7.00. Händer inte ofta.

Nu sitter man på tåget på väg upp mot Stockholm. Det var med aningens blandade känslor jag åkte hemifrån.

Förra veckan var omvälvande. Tack, tack, tack för allt pepp och stöd. Gjorde en statusuppdatering på FB som handlade om vår upplevelse kring hur skolan tagit hand om vår lilla M. Den var ett frustrerat och känslomässigt inlägg som var allt annat än positivt. Brukar vara försiktig med att lämna ut vad som händer med barnen men i en tid med bland annat #metoo måste vi våga prata om elefanterna i rummen.

Historien bakom är alltså att under 1 års tid har han blivit trakasserad, hotad och slagan av en elev på skolan. Till en början förstod vi inte allvaret då lilla M älskar skolan. Han har kompisar, gillar att lära sig nya saker och har världens bästa bästis.

Suggestivt började vi dock märka att det var något som tyngde honom ordentligt. Han hade blåmärken på konstiga ställen och började få ont i magen på kvällarna. Vi började belysa detta för hans klassföreståndare och hon kunde inte annat än att hålla med om att det var saker som inte stod rätt till.

En liten notering som kan vara bra att tänka på är att om ni någon gång får problem med skolan…prata inte. Skriv mail!!!!!!!! Det är det enda som räknas om ni måste ta det vidare. Allt måste vara skriftligt. Varenda småsak, skriv! Gå inte runt och tänk och tyck. Skriv ner och skicka ett mail till föreståndaren(i första hand, sen rektor).

På grund av att M har kompisar, är duktig och snäll så tog skolan problemet inte på allvar. Pojken som trakasserar har såklart stora problem själv.

Min stora frustration handlar dock om hur skolan väljer att hantera detta. För det behövs såklart långsiktiga åtgärder. LÅNGSIKTIGA åtgärder!!!! Ungen är 8 år, 15 min är en evighet för honom. Han behöver att någon vuxen på skolan, nu, säger att det inte är hans fel att det blivit såhär. Han behöver att alla verbala och fysiska övergrepp upphör och det omgående!!! Varför är det fortfarande så att det är den som blir utsatt som är den stora förloraren??? Trodde faktiskt att vi 2017 kommit längre.

Ni behöver dock inte oroa er för oss. För vi är en familj med färgstarka individer som aldrig kommer att nöja oss med tomma ord. M må vara foglig i sammanhanget gentemot skolan men jag kan garantera att hans föräldrar är av den absolut jobbigaste sorten.

Nu är det måndag, jag är på väg till Internetdagarna i Stockholm och lämnade familjen oförskämt tidigt. Vi får se om de långsiktiga åtgärderna motiverar lilla M att ta sig till skolan idag. För varje dag som han inte vågar gå dit är en pinsam påminnelse om hur vårt samhälle ser ut.

Världens största styrkekram till er där ute som inte orkar och som kanske inte har någon som kämpar för er. Ni är hjältar! Till er och alla andra… ta inte skit men glöm aldrig, aldrig att det coolaste är att vara snäll.

P&K

Alla är idioter.

Hej hej.

Efter en veckas välbehövlig semester i chartermecka startade veckan här hemma rätt in i kaklet. Men nu är det kul igen. Har aldrig förtjänat en semester så mycket som den jag precis haft.

Lämnade datorn hemma, gömde mobilen (tur att minnet inte är det bästa för jag glömde verkligen var den låg) och checkade in i högläge. Barnen i paradiset med tonvis andra glada minimänniskor och aktiviteter som tröttat ut en maratonlöpare.

Jag har också sagt, “är ingen chartermänniska” “skulle aldrig åka charter”. Hahaha, vilken okunnig idiot jag var då. För charter räddar mig och alla andra vuxna från minimänniskor med överskottsenergi. Jag kan som en blek säl (insmörjd i solskyddsfaktor 50) ligga i en solstol vid poolkanten(barnen kan simma), vinka med tårna när någon liten blir hungrig och om jag får feeling beställa in sangria. Paradiset!!!!

Att menyerna är på svenska och att staden vi är i är en låtsasby uppbyggd på 80-talet för att likna Venedig får man liksom bara ta.

Eftersom denna drömmiga tillvaro ger mig möjligheter passar jag på att göra sånt som jag älskar men tyvärr inte hinner i min vardag. Jag läser böcker.

En av böckerna som jag plöjde mig igenom var “Omgiven av Idioter” hitta den här

Absolut inte den bästa bok jag läst men det går inte att sticka under stolen att den sätter sina spår. Plötsligt går jag runt och funderar över folks färger(läs den så förstår du). Har kommit på mig själv med att säga till min man “suck du är så röd” och han kontra med “det är bara för att du är så gul”.

Så tillbaka i verkligheten, insvept i varma kläder, med kvällsjobb och rutiner så kan jag bara konstatera. Japp, vi är alla idioter.

 

P&K

 

 

 

Behind the scenes…

Godmorgon godingar.

Tack snälla för all fin respons efter mitt förra inlägg. Mammahjärtat överlevde.

Men vilken resa. Älskar Norge!!! Naturen är helt makalös. Maten där vi varit har tyvärr inte hållit jämna steg med omgivningen men vad kan man förvänta sig när man är mitt ute på fjället.

När jag kom fram till Oslo hade teamet redan varit igång några dagar. Vädret var magisk och det blev några riktigt fina scener. Sen bar det av norrut och rätt ut i vildmarken. Husbilar, fjällstugor och en väldig massa får.  Min roll när vi är iväg sådär är som producent/linjeproducent el produktionsledare…det varierar lite beroende på hur stort projektet är. I det här fallet var jag producent med stöd av min eminenta make.

Det är vansinnigt roligt och jag älskar omväxlingen från mina andra projekt. Även om det faktiskt inte skiljer sig åt så mycket som man skulle kunna tro. Jag driver projekt, ansvarar för budgetar och tar fram koncept.

Vad jag verkligen gillar med att jobba med film är mentaliteten hos filmarbetare. Det är hands-on. Inget tjafs liksom. Alla vet vad de ska göra. Ingen knorrar över väder och oväsentligheter utan alla hugger i och sliter för att det ska bli ett så grymt resultat som möjligt. Det är klart att det finns divor, men de skjuter ut sig själva och kommer inte tillbaka. Inte till våra produktioner i alla fall.

Här blir du liksom bedömd efter vad du presterar och inte efter hur du ser ut eller vilka skor du har på dig. Så himla befriande. Fast det är klart. Har du “snyggskor” som inte står emot vatten och kyla så kan det vara någon som skrattar lite åt dig i smyg.

Det är långa arbetsdagar(10-12 tim/dag, oftast fortsätter man jobba vid datorn när man är tillbaka vid hotellet) och man är tillsammans i ett team i flera dagar(ibland veckor) så man är rätt slut när man är hemma igen. Men jag älskar det!

Känslan när det man jobbat för börjar ta form och man kan urskilja ett resultat av allt hårt arbete är underbar.

Nu sitter jag på tåget på väg mot Stockholm. Det är pressvisningar och idag ska Replay ha presslunchmingel. “Snyggskorna” är på och läpparna är dränkta i läppglans.

Men de sägs ju att det är kontrasterna som gör livet och jag är benägen att hålla med.

P&K

Min bättre hällt och jag i helikoptern. Sjukt nöjd att jag köpte nya “pilotisar” innan jag åkte.

 

Inget knorr…

 

Ett stenhav…